Numera handlar yrkeslivet fortfarande om ishockey och Familjen AIK. Han är assisterande tränare i J20.

Janne började som knatte i legendariska Björnligan, men sysslade också med cykling, åkte skidor och tävlingssimmade.

– Knappast negativt, att vara allround byggde kropp, konstaterar han.

JVM-segern 1981 med Sverige väckte intresset på andra sidan Atlanten. Första året tackade X:et nej till att åka över.

– Det gjorde mig snarast gott, har han konstaterat i efterhand.

Sedan drog Janne. Succén i Staterna varade i tio år, år efter år. Faktiskt.

– Jag hade turen att slippa farmarligan och mycket kan jag tacka mina lagkamrater för, säger han.

Hur menar du?

– Anders Hedberg fanns redan i klubben, liksom Kent-Erik Andersson. De betydde oerhört mycket för mig, både på isen och utanför, säger Janne, som kom tillsammans med en annan skelleftefödd kille, Peter Sundström, son till AIK:s umefödde back, Elon Sundström.

"X:et" var känd som en offensiv forward i AIK. I New York fick han, ganska snabbt, huvuduppgift som defensiv forward. Uppgift: ta bort motståndarnas främsta anfallare.

– Att döda utvisningar var en av mina uppgifter. Att spela klokt och inte göra några chansningar.

Hur reagerade du in den rollen?

– Jag trivdes, tränarna bestämmer och jag lyckades klara mitt jobb. Och stortrivdes, säger "X:et".

Han var alltid vältränad. Grunden lades under ungdomstiden då den allsidiga träningen formade kroppen.

– Konditionen var ruggig och jag kände mig stark. Samtidigt hade jag oerhört duktiga spelare vid min sida. Det gjorde jobbet lättare, påpekar han.

Bland annat spelade han mot NHL-ikoner som Wayne Gretzky och Mario Lemieux.

– Lemieux håller jag som strået vassare, han var större och starkare och lurade alla.

Du också?

– Ja, men samtidigt lyckades jag hålla ner honom några gånger…

"X:et" uppmärksammades inte för målen, däremot för ett fantastiskt spel i det tysta – för laget.

– Phil Esposito tyckte jag gjorde ett starkt skitjobb utan att bli uppmärksammad. Därför införde han Steven McDonald Extra Effert Award första året. Jag fick det, berättar "X:et".

Priset: en stor pokal och en bil!

Men tio år i NHL slet hårt på kroppen. X:et fick problem med ryggen, opererades men blev inte mycket bättre. Sedan jäklades nacken.

Erbjöds du en fortsättning i klubben?

– Jo, jo, men smärtorna blev för tuffa. Jag opererades, men blev inte speciellt bättre. Det var som det var. Jag tvingades ge upp, säger "X:et".

Vad är dina bästa minnen av NHL?

– Fantastiska år! Fantastiska människor! Jag kände mig priviligierad och tjänade bra med pengar. Att jämföra med dagens summor går inte, men ändå.

Vad var sämst?

– Alla resor! Idag har varje NHL-klubb en egen kärra. Vi åkte inrikes och hade långa, långa väntetider på flygplatser i hela Nordamerika…

Han flyttade hem till Skellefteå sommaren 1993 och hann med tjugo matcher i AIK och allsvenskan. Sedan var spelarkarriären över. Kroppen orkade inte, skadorna var många.

Sedan dess har han varit tränare i AIK – och fortsättning följer.

Grattis, Janne!

(intervjun tidigare publicerad i Fuhrmans Hörna, denna version uppdaterad)