Fuhrmans hörna: Mikael Granstedt
Han är 173 cm kort och matchvikten var/är 68 kilo.
Men i elitishockyn fick ingen tag i honom.
Mikael Granstedt, i dag 52, är fortfarande spelsugen och dyker ibland upp på AIK:s veteranträningar.
– Ishockeyn har gått oerhört framåt. Den klass jag höll då håller lagen i allsvenskan garanterat idag, säger Micke.
Hans svåraste motståndare? Klubbkamraten Ola Stenlund!
Micke har aldrig varit en man av stora ord. Alltid förskynt och trevlig, en härlig kille i alla avseenden.
Istället har prestationerna på isen talat sitt språk.
Värre snabbskrinnare har AIK knappast haft om man bortser från Acka Andersson.
– I unga år hade jag Acka som tränare. Vi kom bra överens. Jag tror han gillade min spelstil, säger Micke.
Micke är Kågegrabb, uppväxt nära Preem på Svedjan och skolad på den lilla isplätten närmare ICA.
– Jag var sjukt ishockeyintresserad. I stort sett bodde jag på ishockeyplanen som liten knatte, säger Micke.
Och när planen inte var spolad?
Då tränade han på myrarna kring Kåge!
– Vissa var bara tolv-femton kvadratmeter. Men jag stack hemifrån och körde på dem. Det var förbaskat kul, säger Micke när vi sitter på Folksam i Skellefteå och snackar minnen. Det är där Micke tjänar pengar till maten idag.
Han testades för TV-pucken i tre år, men platsade inte första året, som 13-åring. Däremot senare.
– Vi vann aldrig och jag fick så småningom chansen i olika landslag. Tommy Töpel hittade mig, säger Micke.
I AIK:s A-lag fanns han för första gången på laguppställningen 1979, sista matchen på säsongen. Men fick inte spela.
– Anders Rönnblom var rädd att jag skulle bli skadad, säger han och skrattar.
Nåja, Micke fick chansen när säsongen avslutades med bland annat träningsmatcher mot Danmarks A-landslag.
– Hannu Palmu tyckte tydligen synd om mig. Han sa att ”nu ska du spela”, tog en hammare och knackade sönder sina egna skridskor! Vilken kille! Då fick jag chansen och det gick riktigt bra. Vi AIK:are bollade med danskarna …
Från säsongen 1981-82 var Micke given i klubben och JVM-segern tillsammans med klubbkamraterna Jan Erixon och Martin Pettersson var en av karriärens höjdpunkter.
Micke fick också chansen i Tre Kronor under Leif Boorks ledning. Totalt blev det 14 kamper i A-landslaget, ofta tillsammans med Thomas Rundqvist, Färjestad, och Jens Öhling, Solna AIK.
– Samma år fick jag chansen att spela Izvestija. Men det gick upp och ner och i Moskva var jag inte fräsch, borde ha gett återbud, kommenterar Micke.
Han har många festliga ishockeyminnen, även om det inte alltid blivit segrar.
– Minnas vi mötte Sovjet när Sovjet var som mest överlägsna. Jag satte 1-0 och sedan gjorde ryssarna tio raka mål. Fetisov, Krutov, Larionov med flera – vilka fantastiska lirare!
Fler skojiga minnen?
– Wikacupen ni Kalix, som pojkspelare. Då spelade jag back men märkte; när jag satte fart hängde ingen med! Gjorde mål på mål. Och Kågedalen-Lejonström i ICA-cupen på utebana. Det var minus 26 grader, men vi spelade ändå …
Micke levde mycket på skridskoåkning, härlig speluppfattning, proffsig inställning och klokhet i det mesta som utfördes på isen.
Naturligtvis blev han ett hett villebråd för andra föreningar.
– 1984 hade jag anbud från alla elitföreningar, frånsett Björklöven. Jo, vi tittade oss runt, Eva och jag. Solna AIK låg nära till hands. Vi var på väg dit så jag gjorde en koll med den arbetsgivare jag skulle ha utanför isen. Han visste ingenting! Då meddelade jag Solna att klubben inte var aktuell …
Hur gick de för Solna den säsongen?
– De tog guldet!
Sista säsongen i AIK gjorde Micke i division I 1990-91. Facit: 34 matcher, 11 mål, 19 målpassningar.
– Ishockeylivet var oerhört kul. Jag trivdes varje dag.
Vad säger du om dagens AIK?
– Fantastiskt spännande. Njuter av varenda match. AIK ska givetvis slåss om guldet också i vinter. Det finns ingen anledning att tro något annat.
Micke nämner två doldisar som han gläds med speciellt.
– Niclas Burströms utveckling är fantastisk. Han är så lugn och klokt, effektiv utan att behöva ta till bryska medel, säger Micke och fortsätter:
– Johan Alm växer också för varje säsong. Johan har mognat avsevärt, bland annat i passningsspelet.
Micke håller också ett extra öga till Viktor Arvidsson, förra säsongens stora överraskning, som nu fortsätter att gasa på.
– När Viktor var tio tränade jag honom. Redan då såg man att han var ett ämne till något stort. Framåt var Viktor överlägsen de flesta, gjorde vad han ville med puck och motståndare. Men jobbade inget tillbaka. Idag jobbar Viktor också bakåt … Kan bli hur bra som helst!
Micke ler.
Han ser fram emot nya höjdpunkter i Skellefteå Kraft Arena.
