Fuhrmans hörna: Christer Johansson

Matrosgatan, Skelleftehamn. Där startade den egentliga ishockeykarriären. Landhockey, en variant som i dag knappt finns. Men kul var det.
– Vi hade tre ishockeyrinkar och en sporthall/bad. Bättre möjligheter är de som bodde i stan, konstaterar Christer, som kallades ”Majla”, när Norrans legendariske Fotrex (Åke Forsberg) rapporterade.
Var du bra i landhockey?
– Sådär, rapp och teknisk, men jag var inte så stor. Jag simmade också och tog något DM-tecken. Om jag minns rätt, säger Christer.
Dessutom: Tränade med anrika BK Nordans.

Många av gatans kompisar skulle bli stjärnor. Som Roger Nilsson i IFK Umeå/Björklöven, Björn Lindberg i Frölunda och Hans-Olof Strahlström som blev Rönnskär trogen. En ikon.
Christers lokala framgångar gav eko över landet. Bland annat hörde Leksand av sig.
– Jag blev nerbjuden, bodde på Tre Kullor, erbjöds en Amazon och månadslön. Men AIK kändes tryggare. Där var Lennart Höglander min första tränare. ”Högis” gillade jag; klok, rak och hård. Precis vad vi behövde.

Men att byta från Rönnskär till AIK var kontroversiellt – på den tiden.
– Det blev ett jäkla liv eftersom Rönnskär och AIK var som hund och katt. Avundsjuka och intriger. Farsan Rune var knappt välkommen till jobbat på Rönnskär sedan jag bytt klubb. Jo, jag ansågs vara en svikare och eftersom Rönnskär samtidigt förlorade Roger Nilsson och Björn Lindberg så mådde inte fansen så bra.
I AIK tog han snabb en ordinarie plats, men redan i tredje matchen, Leksand hemma, slog ödet till; Christer skadades i en närkamp med minispelaren Ulf Mårtensson.
– Svante Allgulander, läkaren, konstaterade att jag skulle gipsas – sex veckor! Sedan dess var jag egentligen skadad resten av karriären…
Menar du det?
– Absolut! Jag hade ont varenda match och opererades fyra-fem gånger.

Men Christer fungerade ändå. Han klagade inte i onödan. Han var ordinarie i AIK i fjorton säsonger.
– Hur jag kompenserade problemen? Med styrka. Åka skridskor var inga större problem. Men jag kunde inte springa. Istället byggde jag kondition på testcyklar.
Vad hade du för favorittränare?
– Pelle Lundström. En fin människa, duktig tränare och listig taktiker.
Bästa kedjan?
– Tillsammans med Martin Wallin, senare Almtuna, och Christer Bergmark, som drog vidare till Umeå.

Från lagfoto 77/78: Christer Johansson i mitten på övre raden.

Men mest publicitet fick Christer när han bildade kedja tillsammans med Per ”Tjuven” Johansson och Hardy Nilsson.
– Hardy var bulldozern, Per måltjuven och jag något mitt emellan.
AIK växte till Sveriges bästa ishockeygäng. Några hemligheter?
– Egentligen inte; men vi var ett l a g. Vi checkade oerhört hårt långt upp i banan i första perioden och avgjorde ofta matcherna, då. Dessutom utvecklade vi spelat utan puck. Även i det avseendet var vi föregångare i svensk ishockey.

På den tiden fick laguppställningen bestå av maximalt arton spelare, vilket innebar tre kedjor.
Var du proffs?
– Nej, men minns jag rätt jobbade jag halvtid under seriesäsongen mina tre sista aktiva år. Sålde bilar på Bilbolaget, berättar Christer.
En slant gav ishockeyspelat.
– Jan-Ulf Mitchell, vår ishockeybas, som också var försäkringsman, har jag mycket att tacka. Han placerade delar av förtjänsten i olika försäkringsalternativ. Som vi senare haft nytta av.
Hur mycket tjänade du?
– Inga summor här! säger Christer och skrattar.

Hans stora intresse, utanför ishockeyn, skulle bli trav. Senaste trettio åren har kusar varit en del av livet.
– Jo, jag har haft många spännande. Nu har jag kvar Quattro Khan, men är beredd sälja. Hästen finns hos Anders Wallin i Sundsvall.
Men köra lopp? Nej, det har Christer aldrig strävat mot. Eller att ta amatörlicens med rätt att köra.
– Minns när jag var ute med Stig Lindmark på banan i samma sulky. Jag tyckte det gick utav helvete! Jag var orolig. Men vi kollade efteråt; jag hade kört i 40-tempo … Nej, jag ville lägga min tid på träningsbiten, säger Christer.

Christer är idag pensionär. Han vill ta det lugnare. Men sommarstugan på Svinön, Furuögrund, kräver jobb.
Han köpte den av en annan ishockeyikon, Freddy Lindfors, legendarisk spelare/tränare i Kiruna/Luleå.
– Mycket jobb, men kul! säger Christer.
Men första ska han bli fräsch i kroppen. Ryggen kräver operation, ja, kanske flera?
– Ett minne från en frontalkrock på Sörböle för trettio år sedan. Jag flög ur bilen och kroppen har inte varit riktigt ok sedan dess. Och ändå körde jag inte fort!
Slutligen, hur går det för AIK i vinter?
– Fantastiskt gäng, fantastiska ledare. Jo, jag tror på nytt guld, säger Christer och gör tummen upp.
Karln ser nästan alla matcher, antingen i Skellefteå Kraft Arena eller rutan.
– Lycka till, grabbar! hälsar han.