Hur skulle du summera säsongen?
– Jag skulle säga att säsongen har haft tre tydliga faser. Vi inledde försäsongen och CHL starkt, och även SHL-starten var lovande, trots att vi brottades med en hel del skador. De yngre killarna klev in och gjorde det bra där. Sen kom en tyngre period där vi tappade lite av vår identitet, skulle jag säga, vilket gjorde att vi hade svårt att komma tillbaka på spåret. Men de sista tolv-femton matcherna tycker jag att vi verkligen kom tillbaka till det spel vi vill spela.
Vad hade ni hoppats på att göra annorlunda?
– Det finns alltid saker att förbättra. Jag tycker att spelet med puck blev lidande under en period. Som tränare följer man hela tiden utvecklingen av SHL och vi såg ganska tydligt att vi spelade för långsamt jämfört med topplagen. Där insåg vi att ett snabbare initiativ över puck och snabbare spel skulle göra oss bättre. Vi gick tillbaka till grunderna, tränade på det och hittade tillbaka till vår identitet. Det är små detaljer som gör stor skillnad.
Skellefteå har varit stabila i toppen i många år, men den här säsongen har varit mer upp och ner. Vad tror du det beror på?
– Jag tror att grunden ligger i vår dagliga verksamhet. Vi strävar alltid efter att bli bättre och sökte vägar att höja oss. En sak var just hur vi analyserade oss själva, vi har förändrat hur vi kör genomgångarna av isträningar. Vi spelar in allt på video och analyserar träningarna för att kunna adressera förbättringsområden direkt. Det gör att vi kan höja vår nivå kontinuerligt. Gruppen har verkligen tagit till sig det, och till slut har vi blivit den här maskinen igen.
Robert Ohlsson fick lämna huvudtränarposten mitt under säsongen. Hur var det att vara i den situationen som tränarkollegor?
– När Robban lämnade fick jag och Pierre ta ett större ansvar, särskilt i att leda laget och samtidigt slussa in Pontus (Petterström) i ledarstaben, vilket blev en omställning för alla – men också en spännande utmaning som gav oss möjlighet att utvecklas som ledarstab. Pontus har gjort ett fantastiskt jobb och verkligen växt in i rollen. Själv så gillar jag utmaningar och drivs av att jobba mot mål tillsammans med en grupp som har en stark vilja och drivkraft att bli bättre varje dag.
Vad har förändrats i sättet ni spelar sedan tränarbytet?
– Fem-mot-fem-spelet har varit vårt största fokus. Vi har släppt in för mycket mål och gjort för få. Förra året hade vi ett historiskt bra powerplay och boxplay, men att jämföra med den säsongen är lite orättvist. Däremot har vi jobbat hårt med vårt offensiva spel och tempot i fem-mot-fem, det finns nycklar där. Skellefteå AIK ska vara ett lag som driver spelet.
Fanns det någon enskild match som blev en vändpunkt?
– Jag skulle säga att bottennappet var Malmö borta. Vi kom hem med en dålig känsla och saknade både svansföring och självförtroende. Efter det hade vi en väldigt bra dialog i laget om hur vi skulle vända på det. Veckan efter blev bättre, och defensiven började sitta där den skulle. Vi blev svårare att möta.
I den vevan efter Malmömatchen kallade Jonathan Pudas läget för en kris. Hur upplevde du den perioden?
– För Skellefteå AIK var det en ny sits, och jag tycker att han hade rätt. Hela föreningen, publiken och fansen slöt upp bakom oss och sa "nu räcker det". Det skapade en känsla av gemenskap och hjälpte oss att hitta vägen framåt.
Hur behöll ni tron på er själva när resultaten inte gick er väg?
– Ärligt talat tittade jag aldrig neråt i tabellen. Jag såg potentialen i laget och kände att vi inte fått ut max. Men vi fick rätt gensvar, och vi avslutade säsongen starkt. Poängmässigt var vi inte långt ifrån andra- och tredjeplatsen.
Vad tar ni med er från grundsäsongen in i slutspelet mot Färjestad?
– Skellefteå AIK är ett starkt slutspelslag. Vi har en tydlig spelidé och en slutspelsrutin som vi vet fungerar. Även om vi inte fick ihop det över 52 omgångar, så har vi de senaste 15 matcherna visat att vi är där vi ska vara. Nu vet spelarna exakt vad som krävs för att vinna i ett slutspel.
Jämför känslan ni hade inför slutspelet ifjol, hur känns laget nu?
– Jag skulle säga att vi i år är en outsider som ingen vill möta och många av oss var med om den här resan ifjol och det betyder massor. Det gör oss livsfarliga. Vi är där vi vill vara och vi älskar det.