Välkommen till Skellefteå AIK

Hög intensitet ett måste

SAIK kämpar sig vidare mot slutspelet. Ja, det vill säga, slutspelet är ju redan i hamn, nu handlar det om att fortsätta hålla Färjestad och/eller Djurgården bakom sig. De senaste matcherna har präglats av hög intensitet med snabba uppspel och bra forechecking - så länge orken har räckt.

Orken? Är inte SAIK ett av seriens allra bäst tränade lag? Jo, kanske det. Men spelstilen bygger verkligen på ett högt tempo med maximal insats av varje spelare. Om någon gör en miss, ska näste man genast vara framme och ta hand om pucken. Eller att på annat sätt störa motståndarna. När Antos och Rundblad tacklar så det sjunger i sargen, då vet man att laget verkligen har rätt glöd.

Under OS satt Niklas Wikegård och tog tid på hur länge spelarna var inne på isen i varje byte. För Kanada och USA kom han ner på ett snitt på mellan 20 och 30 sekunder. Hinner man göra någonting vettigt på så kort tid? Ja, tydligen. Och om inte vid ena tillfället, så ges det så många fler chanser under en match.

Jag gillar inte allt som Wikegård säger och gör. Men här har han nog en poäng. Visst är det kanske enklare att snabbt komma av banan på en mindre rink. Samtidigt gäller det att öva upp den förmågan även på en större. Att lära sig att snabbt värdera i vilken situation man kan släppa in näste spelare. Och att denne är beredd utan att det går till överdrift och blir det retfulla "too many players on ice" (vilket det ju för övrigt kan bli även p g a att den som ska ut är för trött och inte tar sig av isen nog snabbt).

Jag roade mig med att göra som Wikegård, att kolla hur SAIK gjorde under andra och tredje perioden i den intensiva matchen mot Djurgården. Under andra perioden fick jag ihop 24 byten (då med fokus på forwards, åtminstone för några av backarna handlade det om färre eftersom SAIK spelade på sju backar). Det gör alltså ett snitt på runt 50 sekunder varje gång en femma fanns på isen (för några givetvis lite mer, för juniorfemman troligtvis mindre). Längsta insatsen gjorde Hagos-femman i början av perioden med en tid på runt 1.30.

Det intressantaste är kanske att i tredje perioden ökade snittet till över minuten. Det var också då som SAIK fick svårare att freda sig. Djurgården spelade grishockey, SAIK kände sig tvungna att gå ner på tre femmor och misstagen blev tydligare. Nu räckte försprånget från första och andra perioden matchen ut. Jimmies eleganta rundning av kassen blev kanske det som räddade segern.

Jag tror att det som gör att SAIK kan gå långt i slutspelet delvis handlar om detta. Coachningen i båset måste gå ut på att varje spelare orkar göra en maximal insats i vartenda byte. Samspelet måste klaffa inte bara ute på isen, utan även "över sargen". Då tror jag att vi kan ställa till med väldigt mycket förtret och få se elithockey en bra bit in i april!


STEFAN HOLMBERG