22 år i trogen tjänst - nu har Tobbe slipat den sista skridskon

Hur hamnar man egentligen som materialförvaltare i Skellefteå AIK och blir kvar i 22 år?

– Det undrar jag också, säger Tobbe och skrattar när han får frågan.

För Tobbe Lundqvist började allt med ett möte med Micke.

– Det här är ju som allting annat, en slump. Ren slump. Jag hade grabbarna som var och tränade här uppe på arenan och så sprang jag ihop med Micke på våren. Han frågade om jag ville vara med och hjälpa honom. Vi fick kontakt direkt. Så det är en ren slump.

Den där slumpen blev början på 22 år i föreningen. År fyllda av långa arbetsdagar, resor, segrar och förluster. Och en materialförvaltarroll som hunnit förändras rejält på vägen.

Från vatten i skridskorna till skenbyte på sekunder

När Tobbe började såg vardagen runt ett hockeylag annorlunda ut. Framför allt har tekniken gjort jobbet enklare och snabbare.

– Ta bara skridskorna. Det är ju en helt annan skridsko än vad vi hade då. Wernblom fyllde sina skridskor med vatten för att få dem mjuka. Nu kör vi dem i en ugn. Nu byter du skenor på tio, femton sekunder. Då kanske det tog tre, fyra, fem minuter.

På den tiden behövde spelaren dessutom ta av sig skridskon för att skenan skulle kunna bytas. I dag kan flera uppsättningar vara redo direkt. Men även om tekniken förändrats finns en del av yrket som inte går att effektivisera bort: timmarna.

För den som ser laget kliva ut på isen är det lätt att missa arbetet som redan har gjorts – och det som väntar när matchen är slut.

– Ibland har vi kommit till hotellet, jag och Micke, vid två på natten och så har vi dragit igen vid sju tillbaka till arenan om vi varit på bortaplan. På natten har vi egentligen bara burit in grejerna och hängt upp. Sedan tar vi resten på morgonen. Då har vi sovit kanske fyra timmar.

Tobbe beskriver jobbet som något med två sidor.

– Det är klart att det är en drömtillvaro emellanåt, men många gånger är det fruktansvärt jobbigt också. Man är helt slut.

Och ibland har kontrasten mellan spelare och materialare varit tydlig.

– Så kommer någon spelare som har sovit tolv timmar och tycker att allt är frid och fröjd. Då blev man tjurig ibland, säger han och skrattar.

Samtidigt råder det ingen tvekan om att uppskattningen har funnits där.

– Spelarna, de vet ju hur mycket tid vi lägger ner. De uppskattar allt jobb vi gör. Så det är inga problem.

22 år tillsammans med Micke

Under åren har Tobbe mött mängder av spelare, tränare och ledare. Men när han får frågan om det finns någon som har betytt lite extra kommer svaret snabbt.

– Det är ju egentligen Micke.

Efter så många år tillsammans har de delat betydligt mer än arbetsdagarna i arenan.

BILDBYRÅN

Micke beskriver själv relationen:

– Såklart otroligt mycket, eftersom man tillbringar väldigt mycket tid tillsammans under nio, tio månader om året, med både resor och matcher. Det är klart att vi har kommit väldigt nära varandra under de här åren.

Att Tobbe nu inte längre kommer att stå bredvid honom i vardagen innebär en stor förändring.

– Det blir en omställning på alla sätt. När man har jobbat så länge ihop så läser man varandra väldigt bra. Men samtidigt har allt sin tid, så han är väl värd att få trappa ner.

Och när Micke får skicka med några ord efter alla gemensamma år handlar det framför allt om tacksamhet.

– Jag vill framför allt tacka för alla år vi har jobbat ihop och fått uppleva otroligt mycket med både avancemang och de gulden vi tog tillsammans. Alla resor och allt vi har fått uppleva. Stort tack för den här tiden och njut av din pensionering.

Ett minne som aldrig försvinner

På 22 år hinner det bli många stora ögonblick. Ett avancemang till högsta serien. Fyra SM-guld. Slutspel, finaler och långa resor. Men när Tobbe får välja när han varit som allra stoltast över att vara en del av Skellefteå AIK går tankarna till ett särskilt guld.

Guldet i Luleå.

– Det är det sjukaste man har varit med om.

BILDBYRÅN

Det är inte bara det som hände på isen som har fastnat. På vägen hem blev det tydligt vad guldet betydde för människorna hemma i bygden.

– Polisen stoppade oss i Kåge på E4. De sa att vi måste stå där och vänta för de kunde inte garantera vår säkerhet när vi kom hem.

När bussen till slut fortsatte väntade en syn han aldrig glömmer.

– Att se havet med folket där ute... Det var magiskt. Det kommer jag aldrig att glömma.

Skruvade skor och många skratt

Men 22 år i ett hockeylag består inte bara av de stora ögonblicken. Det är också allt det där som händer när dörrarna till omklädningsrummet är stängda. På frågan om det roligaste minnet därifrån dyker ett gammalt practical joke upp.

– När de skruvade fast Wernbloms skor. De skruvade fast skorna, säger Tobbe och skrattar.

Det var inte det enda som skruvades fast genom åren.

– Det har varit lite hålligång. De har skruvat fast byxorna och... ja, mycket.

Han stannar upp.

– Vi har haft mycket roligt. Riktigt mycket.

”Som en liten lekfarbror”

Tobbes roll i Skellefteå AIK har samtidigt varit större än att slipa skridskor, ordna utrustning och se till att allting finns på rätt plats. Under alla år har han funnits mitt i en miljö där spelare och ledare kommit och gått – men också där deras familjer och barn varit en del av vardagen. Och barnen ligger honom varmt om hjärtat.

– Jag har surrat mycket med alla barn som har sprungit här och hjälpt dem. Man har varit som en liten lekfarbror emellanåt med ungarna här.

Han funderar på vad det har betytt.

– Jag tror att det har betytt ganska mycket. Eller, jag vet att det har betytt mycket för dem.

Och åt andra hållet?

– Ja, herregud. Jag älskar barn. Det har betytt lika mycket för mig.

Gemenskapen kommer att saknas

När Tobbe summerar sina 22 år återkommer han till människorna.

– Jag har haft mycket roligt. Både upp- och nedgångar, förluster och vinster. Man har lärt känna mycket folk genom åren som har jobbat här. Det har betytt mycket, faktiskt.

Nu väntar en vardag utan den dagliga resan till arenan. Utan materialrummet, träningarna, matcherna och alla människorna runt laget. Vad kommer han att sakna mest?

– Gemenskapen. Tugget. Surret och gnället.

Han skrattar.

– Jag kommer att sakna alla spelare och alla ledare.

Och så väntar pensionärslivet.

– Ja, de säger ju det, konstaterar Tobbe.

Efter 22 år är det svårt att sammanfatta allt. Alla människor, alla matcher, resor, sena nätter, tidiga morgnar, guldfiranden, skämt och stunder som aldrig synts utanför omklädningsrummet. När Tobbe får frågan om han kan skicka med några sista ord till alla spelare, ledare och kollegor han delat åren med blir det först tyst.

– Det är svårt.

En stund senare kommer orden.

– Tack för alla år.

JEANETTE DAHLSTRÖM / BILDBYRÅN